Ord som börjar på "för"...
Jag insåg häromdagen att ord som börjar med "för" har varit av betydelse för mig. Kanske är dem det även för dig?
Förlåtelse
Förståelse
Förankring
Förnuft
Förlåtelse
Att kunna förlåta andra har stor betydelse i mitt liv. Jag förlåter dock sällan vad de har gjort utan jag förlåter dem som person, främst därför att jag vet och ser att dem är så mycket mer - på en själslig nivå. Det är viktigt att skilja på sak och person.
Människor handlar antingen utifrån kärlek eller rädsla. Även jag har många gånger agerat utifrån rädsla. Varje gång jag har gjort det så har det blivit fel.
Ibland har det dock även blivit fel när jag har handlat i kärlek. Men då från mottagarens perspektiv därför att hen har varit i affekt och rädsla.
Så det handlar även om det - på vilket sätt som mottagaren tar emot en.
Att förlåta andra har sällan varit något större problem för mig, just därför att jag så ofta har sett vem de är innerst inne. Det har varit svårare att förlåta mig själv.
Om något har gått fel så har jag ofta rannsakat mig själv flera gånger och sällan kunnat förlåta vad jag sagt eller gjort. Även om jag har sagt eller gjort något i godo så har jag ofta ändå funderat över om jag borde ha agerat annorlunda.
Det är lättare för mig att slå på mig själv än på andra. Visst, det är bra att ta sitt ansvar men det behöver ske på ett respektfullt och kärleksfullt sätt gentemot mig själv.
Brukar du slå på dig själv?
För några dagar sedan hade jag ett samtal med en vän gällande bl.a. förlåtelse. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta, både en annan människa och sig själv, för att kunna gå vidare. Det är så många som krampaktigt håller fast vid vad en annan person har gjort mot en och som vägrar släppa taget om det. Jag har också varit där! Det finns människor som inte kan förstå hur man kan förlåta andra. Som tycker att andra människor ska straffas resten av sina liv. Jag kan absolut ha sådana tankar ett tag. Men jag landar alltid i förlåtelse för personen ifråga därför att jag vet att hen kan bättre och vet bättre, innerst inne. Återigen - sak och person. Dessutom, vad har jag för rätt att döma en annan människa till att vara fast i något som varit illa. Vilken rätt har jag att förvägra en annan människa att utvecklas och växa. Om vi stoppar in andra i fack och stämplar dem till att för alltid vara dåliga, hur ska vi då kunna få en bättre värld. Vore det inte bättre att hoppas på att människor som har gjort dåliga, och ibland rent av elaka och mörka saker, vill ta chansen och bemöta sina inre rädslor och sitt inre mörker så att hen kanske kan agera bättre framöver.
Förståelse
Ju mer jag har börjat förstå mig själv desto mer har jag börjat förstå andra. I och med den förståelsen har det även växt en annan och större acceptans för andra och deras varanden.
Jag kan inte svara för andra, men jag tror verkligen att det är så för alla människor. Ju mer vi lär känna oss själva desto mer lär vi känna andra.
En hel del handlar också om ifall där finns en vilja till att försöka förstå en annan människa.
Förankring
Allt jag har lärt mig om mig själv och andra samt om världen behöver förankras inom mig. Det skulle nog kunna vara den svåraste biten för mig. Det är så lätt att läsa böcker, gå på föreläsningar, se filmer och annat. Men att förankra kunskapen i kropp och själ - det är något annat.
Förnuft
Att agera förnuftigt anser nog de flesta är just förnuftigt.
Viktigt är dock att även få med känslan.
Det är ofta som jag resonerar förnuftigt, eller tror att jag gör det, men kan hamna alltför mycket i huvudet.
Hjärtat, känslan, vet ofta bättre har jag märkt.
Men såklart behövs båda.
Jag undrar hur världen skulle se ut om fler ville lära känna sig själva.
Hur skulle vi människor agera gentemot varandra om vi ville försöka förstå varandra, efter att vi först har försökt förstå oss själva?
Vem är du egentligen, innerst inne?
Varför säger du det du säger?
Varför gör du det du gör?
Agerar du i kärlek eller rädsla?
Förlåtelse
Förståelse
Förankring
Förnuft
Förlåtelse
Att kunna förlåta andra har stor betydelse i mitt liv. Jag förlåter dock sällan vad de har gjort utan jag förlåter dem som person, främst därför att jag vet och ser att dem är så mycket mer - på en själslig nivå. Det är viktigt att skilja på sak och person.
Människor handlar antingen utifrån kärlek eller rädsla. Även jag har många gånger agerat utifrån rädsla. Varje gång jag har gjort det så har det blivit fel.
Ibland har det dock även blivit fel när jag har handlat i kärlek. Men då från mottagarens perspektiv därför att hen har varit i affekt och rädsla.
Så det handlar även om det - på vilket sätt som mottagaren tar emot en.
Att förlåta andra har sällan varit något större problem för mig, just därför att jag så ofta har sett vem de är innerst inne. Det har varit svårare att förlåta mig själv.
Om något har gått fel så har jag ofta rannsakat mig själv flera gånger och sällan kunnat förlåta vad jag sagt eller gjort. Även om jag har sagt eller gjort något i godo så har jag ofta ändå funderat över om jag borde ha agerat annorlunda.
Det är lättare för mig att slå på mig själv än på andra. Visst, det är bra att ta sitt ansvar men det behöver ske på ett respektfullt och kärleksfullt sätt gentemot mig själv.
Brukar du slå på dig själv?
För några dagar sedan hade jag ett samtal med en vän gällande bl.a. förlåtelse. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta, både en annan människa och sig själv, för att kunna gå vidare. Det är så många som krampaktigt håller fast vid vad en annan person har gjort mot en och som vägrar släppa taget om det. Jag har också varit där! Det finns människor som inte kan förstå hur man kan förlåta andra. Som tycker att andra människor ska straffas resten av sina liv. Jag kan absolut ha sådana tankar ett tag. Men jag landar alltid i förlåtelse för personen ifråga därför att jag vet att hen kan bättre och vet bättre, innerst inne. Återigen - sak och person. Dessutom, vad har jag för rätt att döma en annan människa till att vara fast i något som varit illa. Vilken rätt har jag att förvägra en annan människa att utvecklas och växa. Om vi stoppar in andra i fack och stämplar dem till att för alltid vara dåliga, hur ska vi då kunna få en bättre värld. Vore det inte bättre att hoppas på att människor som har gjort dåliga, och ibland rent av elaka och mörka saker, vill ta chansen och bemöta sina inre rädslor och sitt inre mörker så att hen kanske kan agera bättre framöver.
Förståelse
Ju mer jag har börjat förstå mig själv desto mer har jag börjat förstå andra. I och med den förståelsen har det även växt en annan och större acceptans för andra och deras varanden.
Jag kan inte svara för andra, men jag tror verkligen att det är så för alla människor. Ju mer vi lär känna oss själva desto mer lär vi känna andra.
En hel del handlar också om ifall där finns en vilja till att försöka förstå en annan människa.
Förankring
Allt jag har lärt mig om mig själv och andra samt om världen behöver förankras inom mig. Det skulle nog kunna vara den svåraste biten för mig. Det är så lätt att läsa böcker, gå på föreläsningar, se filmer och annat. Men att förankra kunskapen i kropp och själ - det är något annat.
Förnuft
Att agera förnuftigt anser nog de flesta är just förnuftigt.
Viktigt är dock att även få med känslan.
Det är ofta som jag resonerar förnuftigt, eller tror att jag gör det, men kan hamna alltför mycket i huvudet.
Hjärtat, känslan, vet ofta bättre har jag märkt.
Men såklart behövs båda.
Jag undrar hur världen skulle se ut om fler ville lära känna sig själva.
Hur skulle vi människor agera gentemot varandra om vi ville försöka förstå varandra, efter att vi först har försökt förstå oss själva?
Vem är du egentligen, innerst inne?
Varför säger du det du säger?
Varför gör du det du gör?
Agerar du i kärlek eller rädsla?