Andemening

 

Efter en stund kom Andreas ut från behandlingsrummet och bar ut en madrass till ett annat rum. Han ursäktade sig och sa att han bara skulle avsluta med den andra klienten.
- Jaja, ingen fara… svarade jag och tänkte direkt att jag kanske skulle fråga om han behövde hjälp, men bestämde mig för att inte lägga mig i utan att det kanske var bättre att jag försökte fortsätta hitta mitt lugn.

Väl inne i behandlingsrummet fick jag först sätta mig i en stol så att vi kunde prata lite om vad jag önskade få hjälp med. När jag tänker tillbaka så upplever jag att jag verkligen ”babblade”. Som om jag inte ville missa en endaste liten detalj. För tänk om vi missade något viktigt…

Efter kanske 10 minuter fick jag lägga mig på britsen. Andreas satte sig bredvid mig till höger, nära mitt huvud. Min högra arm förde han upp och lät vila på sin arm. Han förklarade att jag på så sätt skulle börja öppna upp, att det var likt så som spädbarn gör när de ligger med armarna uppåt. Efter en stund förde han in samma arm, som min arm vilade på, under ryggen och placerade sin hand ungefär mellan skulderbladen. Med sin andra hand började han känna av min energi framför min kropp. Det tog inte lång stund innan det började hända saker. Värme spred sig i olika delar av kroppen. Virvlar av energi dök upp på olika ställen där han jobbade. Det kanske lite lustiga i det hela är att jag såg de där virvlarna, för mitt inre, som röda och vita snören som cirklade sig uppåt. Ingen aning om det skulle betyda något.    Under själva behandlingen samtalade vi kring olika trauman och händelser. Allt som dök upp jobbade Andreas med. Flera gånger flög jag iväg i tankarna, vilket Andreas märkte direkt. Vid ett tillfälle sa han:

- Vänta! Nu upplever jag att det är som ett vattenfall som rinner härifrån och ner på golvet... samtidigt som han nickade med huvudet för att visa det fiktiva flödet.
Jag, som hade börjat berätta om en annan händelse, kom av mig helt.
- Va…?
Jag följde, nästan förskräckt, hans blick och tänkte ”shit, har jag kissat på mig eller vad…!?”
Men kort därefter fortsatte han:
- Bra! Nu är du tillbaka igen.

Hela tiden förde vi ett samtal, och vid flera tillfällen sa Andreas:
- Nej, det sa jag inte…
Jag hade tolkat det han sagt negativt, men så var inte alls fallet. Det var precis tvärtom.
Efteråt började jag reflektera en hel del och just det. Jag insåg att jag har det där mönstret - att jag hör det som stämmer överens med mitt mönster av att känna mig oälskad och att inte duga som jag är.
   Vid ett tillfälle pratade vi om att hitta balansen mellan mörker och ljus. Då tittade Andreas nästan stint på mig samtidigt som han sa:
- Du behöver inte mörker… Nu gör vi oss av med det…

Vid ett annat tillfälle berättade jag om när jag fick den första stämningen och att jag då hade upplevt min första ångestattack.
- Mm… Och då, när man får en sådan chock, så kan man uppleva att benen viker under sig… svarade Andreas och sekunden efter kände jag hur mina ben nästan domnade bort uppifrån och ner. Det blev som stickningar längs benen. Andreas tittade hastigt ner på mina ben, såg sedan åter på mig och fortsatte:
- … Ja, precis sådär…
Jag blev väldigt förvånad över att han så tydligt kände, och såg, vad som hände med mig.

Under hela behandlingen slog mitt hjärta snabbt och jag upplevde det som om jag omedvetet försökte värja mig emot Andreas och hans försök att jobba med mig. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville ha muren utan att jag ville släppa in honom så att jag kunde börja bli av med en massa skit i kroppen. Men jag visste ju inte hur… Jag minns att jag såg det som en tunn suddig hinna mellan oss och det gjorde mig en aning frustrerad.
   Flera gånger tänkte jag att jag måste vara en klient som är jobbig just för att jag (omedvetet) vägrade släppa in honom.

Jag kommer också ihåg att jag tyckte synd om honom som behövde ta emot så mycket jobbiga energier och undrade hur han gjorde för att bli av med dem. Jag undrade också om jag kunde ge tillbaka på något sätt för att hjälpa till med att få bort negativa energier hos honom.
  
Efter behandlingen började jag reflektera över de tankar jag hade under behandlingen. Jag gick alltså till en behandling för att få hjälp med mina problem… Men vad gjorde jag… Jo, jag började fundera över hur jag kunde hjälpa honom…
   Jag har insett att det handlar om mina gamla mönster där jag så ofta varit den som tagit hand om alla andra och på det sättet blivit medberoende. För mig har det alltid varit viktigast att alla andra har det bra. Jag har alltid satt mig själv i allra sista hand, och jag har ofta haft människor omkring mig som har missbrukat min välvilja och som har sett det som givet att aldrig värna om mig. Det pågick under så lång tid av mitt liv att jag trodde att det var fullt normalt, att det skulle vara så. Jag satte stämpeln på mig själv att ”alltid vara den som tar hand om alla andra”.
   När jag långsamt började sätta mig själv i första rummet, och började dra gränser, så var det många som ”inte kände igen mig” och tyckte att jag ”inte var lik mig själv”.

Jag kommer fortsätta vara den som tar hand om andra, för det vill jag verkligen. Men jag behöver hitta en sund balans så att jag själv inte går under.

Mot slutet av behandlingen erkände jag för Andreas att jag hade upplevt stresspåslag hela tiden. Det var ingen nyhet för honom, han hade varit fullt medveten om alla mina energiskiftningar – stora som små. Jag minns inte exakt vad han gjorde men Andreas sa

- Bra, nu öppnade du munnen… Märkte du det? 
- Nä, det märkte jag inte, svarade jag förvånat.
- Surrender… Andreas pausade en kort stund och sa sedan
- … och nu blev det alldeles lugnt i rummet… Känner du det också?
- Jaa…” svarade jag, fortfarande förvånad. ”Mitt hjärta är lugnt nu…!

 
Det var verkligen en av de häftigaste och mest givande behandlingar som jag har varit på.

Så många människor som jag har träffat och pratat med och där alla, verkligen alla, har sagt att jag ju är så klok och medveten och att jag verkar må bra. Alla har också strukit mig medhårs och nästan tyckt synd om mig. Sagt att jag ska fortsätta agera vuxet.

Jag vill inte ha samtalspartners som tycker synd om mig och som stryker mig medhårs. Jag vill inte höra att jag är klok och vuxen. Så många gånger som jag har velat få bli liten igen och bara få bryta ihop totalt, för att jag ju inte har mått bra. Ibland har jag bara velat skrika åt alla dessa människor som jag aldrig har kunnat öppna upp mig för fullt ut. För ingen av de har förstått vad jag behöver för att kunna bearbeta allt jag varit med om.

Efter behandlingen hos Andreas så insåg jag att jag har hittat rätt. Det är den där värmen, tryggheten och lugnet som jag behöver. Någon som lyssnar, men som samtidigt inte tycker synd om mig utan som faktiskt ifrågasätter mina mönster och utmanar mig så att jag kan komma framåt för att utvecklas och förändras till det bättre.

Efter behandlingen kände jag att jag hade börjat öppna upp mot att ”ta in” människor i min omgivning, kände mig inte lika trött som jag gjort under en ganska lång tid och upplevde mig mer närvarande. Uppfylld av energi.

Jag pratade med min syster i telefon, samma kväll som jag hade fått behandlingen. Det visade sig att vi hade väldigt lika sårade mönster och rädslor. Min syster sa bland annat att hon inte ville vara singel längre, men att hon är livrädd för att träffa destruktiva män igen. Jag insåg då att det ju är så som jag också känner. Jag har absolut velat vara singel i några år, för att få chans att läka och utvecklas. Men de senaste månaderna har jag känt att jag vill hitta han med stort H. Jag har dock trott att jag fortfarande velat vara singel. Men det var ju bara mitt sätt att slippa erkänna att jag, liksom min syster, är livrädd för att behöva engagera mig i ännu ett skit-förhållande. Jag hade tappat hoppet helt om att någonsin hitta rätt. Till Universum har jag bestämt sagt att jag vägrar att behöva gå in i ännu en dålig relation. Det spelar ingen roll om tanken är att jag ska utvecklas. Jag vägrar göra det med en man som inte är ”han”. Så, den tanken vill jag behålla. Jag har i alla fall, efter behandlingen, börjat känna hopp igen och mer livsglädje. Så chansen blir väl större då, kan jag tänka.

Som du säkert förstår så kan jag varmt rekommendera en, eller flera, behandlingar hos Andreas. 

Du kan kontakta Andreas Elf via denna länk.

Här kan du lyssna på Andreas i podden Uppvaket.